Smärtsam och vacker artikel i UNT, som mig veterligen inte har fått någon replik:

”Kan man lita på Carolina?

24 papperskassar med böcker. Så stor var den samling unika dedikationsexemplar som donerades till Carolina Rediviva. Men biblioteket sålde ut den och de försvunna exemplaren har inte återfunnits. Johan Tralau, docent vid Uppsala universitet, skriver om hur hans morfars samling slogs i bitar.

 
 
 

Det är redan länge sedan. Jag stod med en liten bok i handen framför min morfars bokhylla. Morfar var död, men hans stora boksamling fanns kvar. Verket var en skrift av Gamal Abdel Nasser, det moderna Egyptens grundare och president, utgiven i Kairo, en översättning av en av Nassers skrifter med titeln Philosophie der Revolution. I boken fanns en handskriven dedikation från författaren till min morfar, Arvid Fredborg.

Jag minns att jag tittade på samlingen av dedikationsexemplar i hyllan. Där stod verk av andra historiska gestalter som min morfar var bekant med. Nobelpristagarna Milton Friedman och Friedrich von Hayek. En av Tysklands grundlagsfäder, socialdemokraten Carlo Schmid. Den japanske premiärministern Yoshida Shigeru. Ärkehertig Otto von Habsburg och många andra.

Jag tänkte att det hade varit roligt att äga några av dessa böcker med handskrivna dedikationer från författarna, som minne av min morfar men också som historiska dokument. Men jag tänkte också att det ändå var bättre att de donerades till universitetsbiblioteket i Uppsala, Carolina Rediviva. Där skulle de kunna hållas samlade. Där skulle de dessutom göras tillgängliga för forskare.

Så blev det. Böckerna donerades. Villkoren undertecknades av båda parter. Det blev 24 papperskassar, som transporterades till Uppsala. Carolina Rediviva tog tacksamt emot dem. Det var ju biblioteket självt som hade uttryckt intresse för böckerna när min morfars övriga dokument donerades. Året var 2002.

I dag är samlingen slagen i bitar. Varför? Den har sålts ut av biblioteket. I det fördolda. I strid med donationsvillkoren. Man kan tycka att det är en småsak. Och visst, det är det. Men i så fall är kulturinstitutionernas roll i Sverige också en småsak, liksom det förtroende vi kan ha för dem.

Låt oss börja från början. Arvid Fredborg var född 1915, korrespondent för Svenska Dagbladet i Berlin under kriget, författare till den antinazistiska bästsäljaren Bakom stålvallen från 1943 (nyutgåva 1995 med förord av Jan Myrdal), senare korrespondent i Bonn, grundare till tidskriften OBS! och senare utrikespolitisk konsult åt svenska och finska företag. När han avled 1996 hade han redan låtit deponera stora delar av sitt arkiv, som brev, dagböcker och annat, hos universitetsbiblioteket Carolina Rediviva, och efter hans död donerades hela arkivet till biblioteket. Då biblioteket uttryckte särskilt intresse för samlingen med dedikationsexemplar donerades också dessa.

Donationsvillkoren innehöll inget märkligt. De fastställde helt enkelt att donationen skulle hållas samlad under namnet Arvid Fredborgs arkiv. Så långt verkade allt gott och väl, tills en bekant för några år sedan upptäckte att böckerna fanns till försäljning på Redins antikvariat ett stenkast från Carolina.

När en företrädare för släkten skrev till överbibliotekarie Ulf Göranson och bad om en förklaring svarade denne att biblioteket hade en självklar rätt att gallra ut dubbletter, alltså böcker som redan fanns i samlingarna. Nu var det intressanta med böckerna de personliga dedikationerna från författarna, knappast verken i sig, som ju redan kunde finnas på biblioteket.

Vi påpekade att av de böcker som bjöds ut på antikvariatet vid en genomgång mellan bokstäverna A till D i bibliotekets samtliga kataloger inte visat sig finnas en enda dubblett, liksom att även privata opublicerade rapporter fanns till försäljning.

Göranson valde först att inte svara på detta, men tvingades sedan medge att biblioteket gjort allvarliga misstag och lovade att biblioteket skulle ”göra sitt yttersta” för att återfinna de redan sålda och därför försvunna verken. Varför antikvariatshandlaren hade tillåtits leta igenom de tjugofyra papperskassarna med dedikationsexemplar gick inte att ta reda på.

De ännu osålda verken, alltså de som marknaden under de år de varit till försäljning inte hade visat intresse för, återlämnades också, och vi inväntade sedan besked om de exemplar som hade sålts och en redogörelse för vad som gjorts för att spåra upp dem.

Men månaderna gick, och till slut kom det ett besked om att antikvariatshandlaren och antikvariatshemsidan meddelat att det var omöjligt att spåra upp några köpare. Det gällde givetvis de böcker som köpts kontant över disk, det gällde enligt uppgift också dem som betalats med kreditkort, och det gällde till och med dem som hade sålts på faktura eller via internet, där antikvariatet måste föra bok över köparna.

Enligt biblioteket och antikvariatshandlaren gick det faktiskt inte heller att ta reda på till vilka priser verken hade sålts. Det gick inte ens att ta reda på vilka verk som hade sålts. Antikvariatet hade förvisso noggrant skrivit in i den elektroniska katalogen att det rörde sig om dedikationsexemplar till Arvid Fredborg – det var så de utannonserades på hemsidan www.antikvariat.net. Men av detta ska alltså inga spår finnas i någon katalog eller något system. Inga köpare, inga priser, inte ens några titlar. Ingenting.

Man får väl lita på antikvariatet och överbibliotekarien när de säger att det är omöjligt att få veta något om den del av donationen som har sålts ut. Biblioteket upprättade ingen förteckning innan man sålde ut den.

Man vill gärna tro att det rör sig om ett olycksfall, en engångshändelse där en donation råkade säljas ut i strid med de donationsvillkor som upprättats mellan donatorn och biblioteket. I så fall är det kanske en bagatell, om än troligen en källa till viss smärta hos donatorerna. Men oundvikligen inställer sig frågan om antikvariatshandlaren eller andra kan ha fått gå igenom också andra donationer och andra av bibliotekets samlingar för att leta efter verk med ett värde på marknaden.

Det har funnits andra fall, på andra kulturinstitutioner, där värdefulla donationer har sålts ut för att förbättra institutionens ekonomi. Man måste fråga sig vad en sådan osäkerhet, om den spreds, skulle betyda för förtroendet för kulturinstitutionernas roll som förvaltare och bevarare av arvet.

Carolina Rediviva är ett magnifikt bibliotek som vi med rätta är stolta över och visar våra besökare; det är länken mellan historien och framtiden. Men vi måste kunna lita på att det arv som har givits biblioteket förvaltas väl.
Förtroendet för en sådan kulturinstitution som Carolina är helt avgörande för en för kulturlivet så grundläggande företeelse som just gåvan: utan gåvor – konst, boksamlingar, dokument, men också pengar – dör kulturinstitutionerna. Vem ska donera när man inte kan lita på att donationerna inte efter några få år säljs ut? Och om man inte kan lita på att en kulturinstitution som Carolina Rediviva ska bevara det arvet, vem kan man då lita på?

Det var ett stycke historia jag höll i när jag höll i Nassers bok, och jag har många gånger tänkt på den det senaste året i ljuset av händelserna i Egypten. Var den är nu vet ingen. Inte överbibliotekarie Ulf Göranson. Inte heller antikvariatshandlaren. Och allra minst de som en gång ärvde den och skänkte den till universitetsbiblioteket.”

UU har fått en ny ÖB! Ergo rapporterar:

I höst tillträder Lars Burman som överbibliotekarie.
– Det känns roligt och spännande, säger han när Ergo ringer upp.
Än så länge är han försiktig med att ta ställning i debatten om hur biblioteket har sköt

Rektor Eva Åkesson, ansvarar för tillsättning av tjänsten, meddelade sitt beslut i juli.
– Vi tror att Lars Burman är precis rätt person för detta viktiga uppdrag.
Lars Burman, professor i litteraturvetenskap vid Universitetet, hoppas och tror att hon har rätt.
– Det känns spännande och roligt. Det är en stor utmaning, säger han när Ergo pratar med honom dagarna efter tillsättningen.

En utmaning är det nog, med övergripande ansvar för Carolina Redivivas och campusbibliotekens verksamhet och samlingar.

De senaste 16 åren har Ulf Göranson suttit på posten. Under hans tid riktades, med enfrågepartiet Rädda Carolina i spetsen, kritik mot hur biblioteket sköttes. Även kårens doktorandombudsman Per Löwdin menade i en debattartikel  att biblioteket kördes i botten och hävdade att han själv och många andra ”flydde” lokalerna.

Lars Burman väljer att än så länge uttala sig försiktigt i lokal- och inköpsfrågan.
– Mycket skulle behöva göras, till exempel vad gäller Carolinabyggnaden. I fråga om inköp till samlingarna är en grundfråga resurserna – de måste användas på klokast möjliga sätt. Man måste också komma ihåg de rika digitala resurser som finns.

Men att ta ordentlig ställning i debatten väntar han gärna med.
– Jag behöver fundera mer på de här viktiga frågorna, säger Lars Burman.

Från Ergo:

”Ett parti som det gick mindre bra för i valet är enfrågepartiet Rädda Carolina. Det skiljde bara fyra röster mellan Rädda Carolina och Centerstudenter, men det räckte för att Centerstudenter skulle få två mandat medan Rädda Carolina åkte ut ur fullmäktige. Vänsterns studentförbund och Feministiskt studentinitiativ ligger kvar på fem mandat och Moderata studenter Uppsala på fyra, men S-studenter och Piratstudenterna backar båda ett mandat till fyra, respektive tre mandat.”

Äsch.

Men vi är glada ändå och så glada och stolta över alla röster som tillfallit oss!

Vi passar även på att publicera Karolina Andersdotters slutspurtshyllningsdikt till RCs egen etruskolog:

Det finns en etruskolog från Gråbo i FUM
I dag är sista dagen att göra rum
För Rädda Carolinas snyggaste bränna
Innan åtta ikväll kan du rösta på denna
och för bättre bibliotek i futurum

 

 

Bild

Man kan nu rösta i Kårvalet! Klicka här!

Kandidatlistan finns här om man även vill personrösta!

Ergo har ställt sina sedvanliga kortfrågor inför valet, dår svaret ofta bli ”Vi är ett enfrågeparti.”:

Vilken är kårens viktigaste uppgift?

– Att bevaka studenternas/doktorandernas intressen. Goda biblioteksresurser är avgörande för en förstklassig utbildning – som Uppsala universitet skall erbjuda.

Varför ska man vara med i kåren?

– Därför att man har ett intresse för sin omvärld och sin studiesituation.

Vilka är de tre viktigaste frågorna för er under nästa verksamhetsår?

– Biblioteksfrågorna

Är social snedrekrytering till högskolan ett problem?

– Dåliga bibliotek drabbar alla, och kanske än mer dem från en bakgrund utan studievana.

Ska kåren vara med i SFS?

– Vi är ett enfrågeparti.

Bör studiemedlet höjas?

– Vi är ett enfrågeparti.

Behövs det fler studentbostäder i Uppsala?

– Vi är ett enfrågeparti.

Bör kårens valsystem förändras?

– Vi är ett enfrågeparti.

Vad tycker ni i UTN-frågan?

– Vi är ett enfrågeparti.

Är 45 kronor en lagom kåravgift?

– Vi är ett enfrågeparti.

Rädda Carolina fick även göra en längre intervju:

”Satsa på universitetsbiblioteken”
Rädda Carolina
2 mandat i kårfullmäktige
Enfrågepartiet Rädda Carolina värnar om universitetsbiblioteken och vill se fler studieplatser och mer inköp av tidskrifter till samlingarna.
Varför är biblioteksfrågorna viktiga?
– För att vi ska kunna bedriva forskning på internationell nivå. Goda biblioteksresurser är avgörande för en förstklassig utbildning – som Uppsala universitet ska erbjuda. I år är lokalfrågan stor – inte bara vad gäller biblioteken, utan universitetet i stort. Tidigare har vi framför allt fokuserat på samlingsfrågan eftersom man inte köper in lika mycket böcker och tidskrifter som tidigare.
Ni tycker att det borde finns fler studieplatser på biblioteken, hur stor är platsbristen?
– Det finns en generell studieplatsbrist på universitetsbiblioteken. Uttalandena om att man löst lokalfrågan för juristerna är bara dumheter – det är fortfarande en enorm platsbrist – inte bara för juriststudenterna. Många av universitetsbiblioteken är utlåningsbibliotek och har inte särskilt många läseplatser. Vi skulle vilja att man förbättrade miljön, inte minst för alla masterstudenter som skriver uppsats.
Varför behövs enfrågepartiet Rädda Carolina, och vad har ni gjort hittills?
– Vi behövs för att få upp biblioteksfrågorna på dagordningen – det finns redan andra partier som driver de andra kårfackliga frågorna. Förra verksamhetsåret tog vi fram en bibliotekspolicy, som innehåller vad kåren vill ha för biblioteksresurser. Många av våra frågor handlar om tillgänglighet. Vi för en kontinuerlig diskussion med universitetet och deltar just nu i rekryteringen av ny överbibliotekarie.
Dåliga bibliotek drabbar studenter med studieovan bakgrund hårdare än andra anser ni, förklara varför.
– Därför att de inte har någon vana att söka och hitta information själva. Finns det goda biblioteksresurser och bibliotekarier som kan hjälpa till så underlättar det för studenterna med studieovan bakgrund. Ett forskningsbibliotek är något helt annat än ett gymnasiebibliotek.
Ni vill ha en central fördelning av resurser till universitetsbiblioteken, varför?
– Vi vill att universitetsstyrelsen bestämmer budgeten och fördelar resurserna mellan biblioteken, istället för att de olika områdesnämnderna beslutar om medlen – som det är idag. Hur mycket biblioteken får varierar nämligen från år till år och det är svårt att planera verksamheten. Teknat vill hellre satsa resurserna på labbutrustning, men samma vikt som labbutrustning har för teknat har biblioteken för humanister.
De begränsade öppettiderna är en stötesten för er – hur vill ni förändra dem?
– Vi tycker att det är märkligt att man har stängt över jul och nyår, då många studenter inte alls är lediga, utan har tentor i början av januari och förväntas plugga över helgerna. Vi vill att man anpassar öppettiderna efter hur terminen är upplagd på olika utbildningar.
Behövs Rädda Carolina mer eller mindre idag jämfört med när partiet startades för tre år sedan?
– Vi behövs mer nu – för nu finns biblioteksfrågorna på dagordningen. Det är viktigt att behålla dem där.

Härmed presenteras årets kandidatlista:

1. Karolina Andersdotter, fil. kand. i nordiska språk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det bästa med Carolina?

”Utöver det vackra namnet uppskattar jag storligen det goda samarbetet med nationernas bibliotek.”

2. Moa Ekbom, latinist

 

 

 

 

 

 

 

 

Det bästa med Carolina?

”Tidskriftsläsesalen, forskarborden och personalen!”

3. Elias Sonnek

 

 

 

 

 

 

 

 

Det bästa med Carolina?

”Det bästa på Carolina är givetvis det hantverk som bedrivs på konserveringsenheten. Eftersom jag gissar att någon redan svarat likadant så vill jag gardera mig och säga att det bästa är att det alltid finns plats någonstans på Carolina för mig och mina böcker. ”

4. Helena Winge, språkvetare

 

Det bästa med Carolina?

”Kaffet!”

5. Erik Hägerdal, pol.kand.

 

 

 

 

 

 

Det bästa med Carolina?

”Den hjälp man får i sökandet efter bra litteratur.”

6. Sigrid Erwall, fil.stud

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det bästa med Carolina?

”Det bästa med Carolina är kunskapen hos bibliotekarierna som alltid finns där för att hjälpa, de undangömda vrårna man kan sitta och läsa i och inte minst den vackra byggnaden i sig.”

7. Maja Bäckvall, doktorand

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det bästa med Carolina?

”Handskriftssamlingarna!”

8. Fredrik Tobin, etruskolog

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det bästa med Carolina?

”Alla gamla böcker och alla nya databaser”

Kryssa din favorit! Här finns något för alla!


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rädda Carolina har använt en del av sitt partibidrag för att göra en högst reell insats för universitetsbiblioteket.

RäCa har adopterat två böcker i partiets namn; ”Daguerreotypen. Beskrifning å den märkvärdiga uppfinningen att fixera och framställa bilder” av LouisJacques Mandé Daguerre från 1839 samt ”Letters written during a short residence in Sweden, Norway, and Denmark” av Mary Wollstonecraft från 1796.

Har något annat kårparti gett så mycket tillbaka?

Ni kan följa vårt exempel här.